Den pedagogiska smärtan

Jag har alltid varit av den fasta övertygelsen att barn lär sig saker som medkänsla och Kants kategoriska imperativ på huden. När du är mycket ung är det svårt att relatera till andra och acceptera dem som individer med känslor. Det är först när du sitter i sandlådan och det andra barnet kastar en leksaksbil i huvudet på dig som sådana insikter kan nås. (Det behöver givetvis inte vara en leksaksbil.) När andra tillfogar oss smärta, förstår vi att vi kan göra det mot dem.

I dagens samhälle, där frånvaron av smärta är normaltillståndet, har det uppstått en hysteri kring barnsäkerhet.
I min barndom (vågeffetktsövergång) fanns det en bygglekplats dit man kunde gå och resa de mest häpnadsväckande strukturer. Det travade omkring getter mitt bland barnen och det hela bemannades med ett fåtal, oerhört tålmodiga män.
I en stad är det svårt att få plats att bygga på och material att bygga med på egenhand när man är liten. Personerna i ens omgivning är ofta ohändiga akademiker, vilka knappt förmår skilja en dyckert från en spik (närmast livsodugliga).

Trots närvaron av sågar, spik och livsfarliga tornkonstruktioner förolyckades inte ett enda barn, vilket i retrospektiv ter sig smått otroligt. Däremot slog vi oss, ibland riktigt ordentligt.
När den ena geten dog fann man flera kilo spik i magen som vi barn förmodligen hade matat den med. Ännu en lärdom att ta med sig uti livet. Jag har sedan dess aldrig, mig veterligen, matat getter med spik.

När jag återvände för några år sedan var allt borta. Kvar fanns ett ”djur-fritids” med kaniner och fåglar i burar (inte tillsammans så att man kunde hetsa dem till slagsmål på liv och död. Vem vinner; Kalle, kaninen utan samvete, eller Den Maskerade Nymfparakiten).
Inga verktyg, inga torn, inget farligt.

Genom att vaddera tillvaron, klä barnen i lekhjälmar mm, skjuter vi bara upp deras krock med den hårda, vassa delen av tillvaron till det stadium då de kan göra sig riktigt illa.

Och nej, jag har inga egna barn, om det nu kan lugna någon.

DN SvD