I Nacka utspelar sig en lätt absurd vårdnadstvist; ett lesbiskt par flyttar isär och ”medmamman” (den kvinna som inte är biologisk mamma till barnet) ansöker om delad vårdnad. Detta barn skulle således pendla mellan tre hem om alla inblandade (varför vill inte ”medpappan” inte ha barnet) skulle ha lika tillgång till den lilla. Som om inte två vore illa nog (fast tre julaftnar, födelsedagar…).
Är det lättare för tre personer att komma överens än två? Är inte det här väldigt dålig reklam för homofamiljer? Borde de inte försöka komma överens för att inte i allmänhetens ögon ytterligare minska förtroendet för en familjebildningsmodell som redan betraktas som suspekt?
Nu spelar medmamman gay-kortet (chockerande) och går till HomO och anmäler socialnämnden i Nacka för diskriminering. Kommer ni ihåg när det var barnets bästa man skulle ha för ögonen istället ta ta olika grupphänsyn?
Själv kan jag lite i smyg hoppas att hon får rätt eftersom jag har en gudson som jag är väldigt fäst vid. Jag har tydligen haft ett stort inflytande på honom; bl a säger hans föräldrar att det är min förtjänst (de använder ordet ”fel” men jag vet vad de menar) att pojken fantiserar ihop gevär av allt möjligt och går och skjuter på allt och alla. Om hans föräldrar går skilda vägar, borde jag kunna ansöka om delad vårdnad.
I P1:s Studio Ett menar RFSL:s representant att 3-4 vårdnadshavare går alldeles utmärkt men medger att 20 skulle vara för mycket vilket låter ovanligt konformistiskt för att komma från den organisationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar